Hej! Har ni läst Linn Olssons senaste inlägg? Linn har bestämt sig för att sadla om från hoppning till dressyr och hon har äntligen fått hem sin nya dressyrstjärna. Ett 4 årigt sto med grymma resultat för sin ålder. Hon får nu kommentarer på sin blogg som "är du inte rädd att förstöra henne" osv. Inlägget heter "Att förstöra en häst" och Linn tar upp hur hon ser på saken (http://linnolsson.se/?p=30085).

Det här inlägget gick rakt in i hjärtat på mig. Linn förklarar i sitt inlägg att en förstörd häst för henne inte är att ryttaren misslyckats med hästens utbildning, utan att en förstörd häst är en häst utan glöd. Hon nämner även att hon är väldigt ensam om det synsättet och att "förstöra" en häst ofta är kopplat till tävlingsresultat. Hon avslutar med en fråga, vem lider mest av låg procent på tävling - hästen eller ryttaren?

 

Ja, för vem lider egentligen mest? Det är precis så här jag känner med Lucky just nu. Jag har egentligen två val som det ser ut just nu, antingen att han står hemma hos mamma och bara är, blir ompysslad, älskad, får mysa i skogen och att jag rider när jag är hemma, alternativt att jag lånar ut honom. Att sälja kommer aldrig vara ett alternativ, inte för mig. Det är nu jag ska resonera vad som är bäst för honom, är det bästa att han är lycklig eller är det viktigt att han tränas och tävlas? Jag vill ha en glad häst och jag skulle aldrig i hela mitt liv lämna iväg honom bara för att hans kapacitet ska ta "tillvaras" på. Ja, Lucky är helt fantastisk och skulle kunna göra vad som helst, bli hur bra som helst. Men hur kan det vara fokus? Hur kan fokuset ligga på att hans kapacitet ska användas bara för att han har den? Vem blir lycklig av det? Jag? Lucky? Förmodligen den som får turen att ha honom i sitt stall. Varför ska jag göra någon annan lycklig om jag vet att Lucky inte kommer att vara lycklig? Lycka för Lucky är inte att hoppa och tävla, lycka för MIN Lucky är att bli älskad och att de han älskar är glada och lyckliga. Jag anser att jag känner honom tillräckligt bra efter 3 år för att säga det. Jag vet hur korkat detta låter, men ack så många gånger jag, mamma och Elsa har diskuterat att Lucky inte är en vanlig häst, snarare ett väsen. Han mår som bäst när jag mår som bäst, när jag ler upp till mungiporna och vi gör saker som vi båda älskar. Hur kan jag släppa det? Det finns inte på världskartan. OM jag ens ska tänka tanken på att lämna ut honom på foder, ska det vara till en människa jag känner att både jag och Lucky litar på, som är genom ärlig och skulle kunna säga rakt ut till mig att idag gick det åt helvete och det här hände, vad kan jag göra? Eller ringa och säga att Lucky var så jävla fantastisk idag, jag ville bara säga det. En människa som förstår honom. Det är klart att man oftast inte gör det direkt, det tar ett tag med en ny häst, men det viktiga är inställningen. 

 

Det finns säkert de som anser att jag har förstört Lucky eller att han är för bra för att vara hos mig. Om ni tycker så är det bara så uppenbart att ni inte vet någonting om den här hästen. Visst att han har en kapacitet som jag inte kan ta tillvara på alla gånger, det kan jag erkänna svart på vitt, men det är inte viktigt för honom. Det är inte viktigt för honom att vinna 130/140 hoppningar och inte för mig heller. Det som är viktigt för honom är att han är tillfredsställd, fysiskt men även psykiskt. Det är inte alla som förstår vad just psykisk tillfredsställd innebär och därför kan inte alla ha en sådan här häst. 

 

 

Jag kunde inte rida ut på 6 månader när jag fick Lucky. Han stod på gårdsplanen och försökte slänga av mig - stegrade, hoppade, sparkade bakut, kastade sig, snurrade osv. Ni vet inte hur nära jag var att ge upp, men det fanns något i honom som gjorde att jag struntade i att jag kunde göra illa mig eller att jag skulle misslyckas. Att jag fortsatte kämpa har lönat sig så mycket idag och de som vet hur han har varit, vet också vilket jobb jag har gjort med honom och vilken otrolig tillit han har till mig. Jag är hundra procent säker på att om han hade hamnat hos fel människor så skulle han inte leva idag. Idag är inte dessa problem stora, förmodligen för att han har fått utrymme till att skapa ett självförtroende och lita på sig själv men framförallt att han litar på mig. Han har inte varit sig själv sedan jag flyttade till Karlstad och det var anledningen till att jag tog ner honom hit. Han är fortfarande inte sig själv men det lyser ändå på ett annat sätt i hans ögon. Tyvärr har jag inte tillräckligt med tid och trygghet för att känna att jag klarar av att få tillbaka honom dit han har varit. För det behöver jag ha en extremt trygg person vid min sida och det har jag inte just nu, min mamma har varit min trygghet hela livet och det är klart att det blir snurrigt när hon inte finns här. Jag behöver ett stall där det finns människor som jag kan lita på, en trygg och lugn miljö samt en bra paddock och ridvägar. Det finns inte där jag är just nu.

 

 

Jag vet inte så mycket just nu, det mesta snurrar. Men det jag vet är att Lucky är min och alltid kommer att förbli min. Vi ska bli gamla tillsammans, även om det kanske inte är jag som tar hand om honom varje dag under en tid. Jag hoppas att tiden kommer tillbaka till oss, att vi kan vara tillsammans igen, men i dagsläget är det oklart när. Kanske om ett halvår när jag har hittat en bra stallplats? Eller om 3,5 år när jag förhoppningsvis är en färdigutbildad civilekonom med jobb? Eller om 1 år när jag har insett att jag vill bli något annat än just ekonom? Ni förstår säkert. Han är min själsfrände, den som kan se rakt igenom mig och veta exakt vad som behövs för att jag ska dra på smilbanden. Det finns ingen annan häst (eller individ för den delen) som kan ge mig det och det finns ingen annan som känner och förstår Lucky på samma sätt som jag gör, det kan jag lova. Jag kan inte ge upp det och jag kommer inte att göra det.