Vaknade upp idag och kände bara nej, inte idag igen. Fan rent ut sagt vad jag är less på plugget just nu. Tentaplugget har varit så jäkla intensivt och idag började nästa kurs, alltså känner bara nej. Allt bara flyter ihop och kan inte riktigt släppa juridiken än, men ändå har vi nästa inlämning redan på fredag, usch. Är stressad, mår dåligt och känner att det inte finns något slut. Idag är en sådan dag när jag bara hade velat jobba, komma hem och släppa allt men ändå få pengar för all den tid jag lägger ner. För just nu känns det som att jag inte får något tillbaka för all den tid jag lägger ner på att plugga och så kommer det förmodligen kännas i 3 veckor till innan jag vet om jag klarat juridiken. Har lust att skaffa ett extrajobb, men är rädd för att jag går all in för det och glömmer bort plugget. Vill vara klar med civilekonomprogrammet och bara söka jobb typ NU, gärna imorgon men helst igår.

 

Ligger i min säng efter föreläsning nr 1, med fönstret öppet och bara andas för att inte börja hyperventilera. Försöker planera dagen efter föreläsning nr. 2 för att göra saker som gör mig glad, men allt jag vill är att åka hem och kramas med mamma. Lyssnar på mina favoritlåtar, men de gör mig inte så glad som de brukar utan jag blir bara ledsen, frustrerad och arg. Fan, känns som att jag väntar på att livet ska börja fast jag är mitt uppe i det.

 

Ja jag lever! Igår tentade vi äntligen av HÖKEN, som är en handelsrättslig översiktskurs och känslan efter en lång och intensiv tentaperiod är svår att beskriva. Pluggandet tar över hela ens hjärna och det är som att man slutar fungera som människa, för allt man gör är att plugga, äta, sova och träna på repeat. Nu är iallafall den första kursen under höstterminen avklarad, one more to go! Statistiken börjar på måndag och schemat är riktigt intensivt med föreläsningar nästintill varje dag fram till jul, men det löser vi. 

 

Igår tentafestade vi (såklart!) och det var så himla kul. Det är många som haft tentor den senaste veckan så alla var astaggade och ett gäng hade dragit ihop grymmaste förfesten med massa härliga människor. Vi drog ut ganska tidigt för att slippa stå i kö, så det var ganska tomt när vi kom (haha), men vi tog varsin drink och snackade med massa sköna människor. Hamnade bredvid två tjejer i 30 års åldern som var så himla härliga och hela kvällen var bara sååå härlig. Det var längesen en utekväll var så bra!

 

Men nu toklängtar jag efter att få åka hem till min familj, längtar efter mamsen och min fina hästis. Vill rida ut i skogen och mysa, bara få andas ut i två sekunder. Finns inte mycket som är mer avkopplande än det.

 

När jag var hemma en gång för någon månad sen så diskuterade jag och en av tjejerna i stallet att sälja/låna ut hästar och hur olika det känns med olika hästar. Linus kunde jag utan problem sälja, jag grät mer eller mindre alltid när jag var i stallet efter det att vi bestämt att han skulle säljas, men när han åkte föll inte en enda tår. Jag kände liksom i magen att han behövde få vara hos någon annan än mig. Det slog mig däremot att jag aldrig har känt för en häst som jag gör för Lucky. Han är verkligen min själsfrände, det gör ont i mitt hjärta att bara ha en vardag utan honom. Jag gick runt med en stor klump i magen varje dag innan vi bestämde att han skulle få vara hemma hos min mamma. Ni ska bara veta hur tankarna snurrade, jag vaknade mitt i natten ibland av att jag grät över att jag inte hade en aning om vad som var rätt eller fel. Skulle han lånas ut, säljas, stanna i Karlstad eller åka hem till mamma? Jag sa redan från början att jag aldrig skulle klara av att sälja honom, det var liksom big nono. Jag klarade helt enkelt inte av att se honom med någon annan - det är som ett kärleksförhållande, det hugger i mitt hjärta när jag bara tänker på att någon annan skulle ha honom i sitt stall. Det är den där känslan som man har när man varit riktigt kär, något gått snett och det tagit slut, men känslorna finns kvar och det känns som att få en kniv i hjärtat när man föreställer sig att de skulle älska någon annan mer än dig. Dessutom är Lucky en väldigt speciell individ och jag tror inte att det är många som faktiskt förstår honom på riktigt.

 

Det är en sådan lättnad för mig att se Lucky nu, han är så harmonisk och nöjd. Så mjuk, fin och bara så jävla nöjd. Den där klumpen i magen jag hade innan var befogad att finnas där, men nu har den ersatts av fjärilar när jag ser honom. Han är verkligen där han vill vara i livet just nu och mamma skämmer bort honom till månen, vilket han såklart förtjänar. Han får ha kontrollen och det tror jag är extremt bra för hans självförtoende i hoppningen senare. Att han får göra egna val istället för att matte som sitter på ryggen ska bestämma allt, för ibland så går inte det. Det ska bli så fruktansvärt kul att få åka hem över sommaren nu och bara umgås med honom VARENDA dag, alltså det är så himla underskattat att få träffa sin häst varje dag. Att bara titta in i de där stora bruna ögonen och veta att han kan se rakt igenom mig, att han kan se alla mina brister men trots det älskar mig villkorslöst. Han skulle göra vad som helst för mig, han skulle dö tusen gånger om för att jag ska få leva precis som jag skulle göra för honom. När jag skriver det här vet jag allvarligt talat aldrig om jag någonsin kommer känna såhär för någon annan, är det inte sjukt att en häst kan göra ett så stort intryck? Är det ens meningen att man ska kunna känna såhär för en häst? För mig är han ju så mycket mer. Att han bara finns och mår bra gör mitt hjärta helt. Bästa Lyckan ♥

 

Hej! Vi körde på sista utgången igår i och med att de flesta åker hem över sommaren nästa vecka. Kvällen var jättebra och vi hade såå kul! När vi var på BK efteråt däremot för att käka chili cheese (mmmm) blev min telefon snodd mitt framför ögonen på mig utan att jag märkte det. Vi tog sen en taxi hem i och med att vi missat sista bussen då vi sprungit runt och letat efter telefonen, vilken jag betalade med kontanter. Så jag märkte ju inte förens imorse att mitt bankkort och leg låg i fodralet till telefonen, vilket det ju såklart redan hunnits dras pengar från, vilka jävla människor det finns eller? Så himla less. Telefonen är nu anmälen stulen, kortet är spärrat och har förlustanmält körkortet. Lite jobbigt imorse när jag inte hade någon telefon och inte ville väcka Olivia, som tur var kom en tjejkompis som var i närheten över så jag kunde ringa och spärra kortet åtminstone. 

 

Rätt ironiskt att detta var den sista bilden som togs... Goda drinkar dock!

 

Jag åkte hem till Mora i onsdags och kom hem på kvällen. Så igår åkte jag och mamma med Lucky till klubben för att hoppa lite. Lucky var hur fin som helst men i och med att jag inte hoppat på ett tag så hoppade vi inte så stort utan skuttade bara runt en liten bana. Jag tänker alldeles för mycket men när jag slutar tänka och bara känner efter istället så känns det som om vi aldrig har gjort något annat. Han är iallafall så avslappnad och mjuk, vilket gör det så lätt att jobba vidare med det som behövs jobba på. Han är lite svagare i ett bakben osv. Mamma har gjort ett bra jobb med honom och nu ska jag bara hjälpa de att ta några steg till. Det ska bli så himla kul att få rida, träna och tävla honom i sommar. Kan knappt vänta! 

 

Jag måste bara få tipsa er om en sjukt bra film! Den heter The Best of Me, är hur fin som helst, men inte alls så smörig och perfekt som många andra romantiska filmer är. Den är inte ett dugg förutsägbar och slutet är överväldigande. En himla bra film helt enkelt!

 

 

TV - alltså jag har ju levt utan TV sedan jag flyttade till Karlstad för att jag tänkte att jag har min dator. Det känns dock som att det är dags för en nu, saknar det. Det behöver inte alls vara en flashig, så länge den är större än min dator och har uttag så att jag kan koppla in min dator (för att se på film t ex) är jag nöjd.

 

Häststaty - har bara hittat extremt dyra än så länge, men skulle vilja ha en lite större i en mörk färg att ha i fönstret/på golvet. Eventuellt en lampa med en häst som fot, det är snyggt!

 

Nyckehängare - någon fin och enkel nyckelhängare att ha hemma, helst i silver.

 

Sen är kläder eller pengar (presentkort?) aldrig något som jag skulle tacka nej till, speciellt inte med min nuvarande studentekonomi. En stickad tröja från Morris, en fin Filippa K blus eller en collegetröja från Lexington hade inte varit helt fel... Vit, rosa eller ljusblå? (klicka här) eller (http://www.morrisstockholm.com/article/kate-oneck). Drömmer mig bort från studentlivet, haha. Annars vill jag i stort ha fina inredningssaker. Vill att de ska gå i silver, blått, rött och vitt. Ljus, krukor, kuddar, filtar, muggar etc. Lite new england-stil.

 

Lexington tänkte jag en grå sweatshirt, hittar dock ingen i xs på internet...

Hej! Det var ett tag sedan jag skrev något här. Universitetet rullar på och jag är inne på termin nr. 2 på civilekonom-utbildningen och läser kursen nationalekonomi. Det är en hel del matte i mikro-kursen, dock ganska simpel matte och jag har faktiskt lärt mig att tycka att det är kul. Det trodde jag aldrig, då har jag ändå haft relativt lätt för matte men det var ändå ett stort hatobjekt under hela gymnasiet. Har fakiskt lättare för rena uträkningstentor än faktatentor nu, vilket varit precis tvärtom på gymnasiet. Ska väl dock inte säga något innan jag har haft statistik i höst... Aja, det rullar på och jag trivs som satan fortfarande. Bara ledsen över att Lucky inte bor hos mig längre, saknar honom till tusen och har världens hästabstinens. Jag har varit hem två helger den senaste månaden och stallet hemma är nästan klart nu, det är så himla kul och det blir verkligen hur fint som helst. Kunde aldrig i mitt liv tro att det skulle bli så fint och att Lucky ska få bo där känns helt fantastisk bra i magen. Känner på mig att han kommer älska det lika mycket som jag.

 

Hej! Har ni läst Linn Olssons senaste inlägg? Linn har bestämt sig för att sadla om från hoppning till dressyr och hon har äntligen fått hem sin nya dressyrstjärna. Ett 4 årigt sto med grymma resultat för sin ålder. Hon får nu kommentarer på sin blogg som "är du inte rädd att förstöra henne" osv. Inlägget heter "Att förstöra en häst" och Linn tar upp hur hon ser på saken (http://linnolsson.se/?p=30085).

Det här inlägget gick rakt in i hjärtat på mig. Linn förklarar i sitt inlägg att en förstörd häst för henne inte är att ryttaren misslyckats med hästens utbildning, utan att en förstörd häst är en häst utan glöd. Hon nämner även att hon är väldigt ensam om det synsättet och att "förstöra" en häst ofta är kopplat till tävlingsresultat. Hon avslutar med en fråga, vem lider mest av låg procent på tävling - hästen eller ryttaren?

 

Ja, för vem lider egentligen mest? Det är precis så här jag känner med Lucky just nu. Jag har egentligen två val som det ser ut just nu, antingen att han står hemma hos mamma och bara är, blir ompysslad, älskad, får mysa i skogen och att jag rider när jag är hemma, alternativt att jag lånar ut honom. Att sälja kommer aldrig vara ett alternativ, inte för mig. Det är nu jag ska resonera vad som är bäst för honom, är det bästa att han är lycklig eller är det viktigt att han tränas och tävlas? Jag vill ha en glad häst och jag skulle aldrig i hela mitt liv lämna iväg honom bara för att hans kapacitet ska ta "tillvaras" på. Ja, Lucky är helt fantastisk och skulle kunna göra vad som helst, bli hur bra som helst. Men hur kan det vara fokus? Hur kan fokuset ligga på att hans kapacitet ska användas bara för att han har den? Vem blir lycklig av det? Jag? Lucky? Förmodligen den som får turen att ha honom i sitt stall. Varför ska jag göra någon annan lycklig om jag vet att Lucky inte kommer att vara lycklig? Lycka för Lucky är inte att hoppa och tävla, lycka för MIN Lucky är att bli älskad och att de han älskar är glada och lyckliga. Jag anser att jag känner honom tillräckligt bra efter 3 år för att säga det. Jag vet hur korkat detta låter, men ack så många gånger jag, mamma och Elsa har diskuterat att Lucky inte är en vanlig häst, snarare ett väsen. Han mår som bäst när jag mår som bäst, när jag ler upp till mungiporna och vi gör saker som vi båda älskar. Hur kan jag släppa det? Det finns inte på världskartan. OM jag ens ska tänka tanken på att lämna ut honom på foder, ska det vara till en människa jag känner att både jag och Lucky litar på, som är genom ärlig och skulle kunna säga rakt ut till mig att idag gick det åt helvete och det här hände, vad kan jag göra? Eller ringa och säga att Lucky var så jävla fantastisk idag, jag ville bara säga det. En människa som förstår honom. Det är klart att man oftast inte gör det direkt, det tar ett tag med en ny häst, men det viktiga är inställningen. 

 

Det finns säkert de som anser att jag har förstört Lucky eller att han är för bra för att vara hos mig. Om ni tycker så är det bara så uppenbart att ni inte vet någonting om den här hästen. Visst att han har en kapacitet som jag inte kan ta tillvara på alla gånger, det kan jag erkänna svart på vitt, men det är inte viktigt för honom. Det är inte viktigt för honom att vinna 130/140 hoppningar och inte för mig heller. Det som är viktigt för honom är att han är tillfredsställd, fysiskt men även psykiskt. Det är inte alla som förstår vad just psykisk tillfredsställd innebär och därför kan inte alla ha en sådan här häst. 

 

 

Jag kunde inte rida ut på 6 månader när jag fick Lucky. Han stod på gårdsplanen och försökte slänga av mig - stegrade, hoppade, sparkade bakut, kastade sig, snurrade osv. Ni vet inte hur nära jag var att ge upp, men det fanns något i honom som gjorde att jag struntade i att jag kunde göra illa mig eller att jag skulle misslyckas. Att jag fortsatte kämpa har lönat sig så mycket idag och de som vet hur han har varit, vet också vilket jobb jag har gjort med honom och vilken otrolig tillit han har till mig. Jag är hundra procent säker på att om han hade hamnat hos fel människor så skulle han inte leva idag. Idag är inte dessa problem stora, förmodligen för att han har fått utrymme till att skapa ett självförtroende och lita på sig själv men framförallt att han litar på mig. Han har inte varit sig själv sedan jag flyttade till Karlstad och det var anledningen till att jag tog ner honom hit. Han är fortfarande inte sig själv men det lyser ändå på ett annat sätt i hans ögon. Tyvärr har jag inte tillräckligt med tid och trygghet för att känna att jag klarar av att få tillbaka honom dit han har varit. För det behöver jag ha en extremt trygg person vid min sida och det har jag inte just nu, min mamma har varit min trygghet hela livet och det är klart att det blir snurrigt när hon inte finns här. Jag behöver ett stall där det finns människor som jag kan lita på, en trygg och lugn miljö samt en bra paddock och ridvägar. Det finns inte där jag är just nu.

 

 

Jag vet inte så mycket just nu, det mesta snurrar. Men det jag vet är att Lucky är min och alltid kommer att förbli min. Vi ska bli gamla tillsammans, även om det kanske inte är jag som tar hand om honom varje dag under en tid. Jag hoppas att tiden kommer tillbaka till oss, att vi kan vara tillsammans igen, men i dagsläget är det oklart när. Kanske om ett halvår när jag har hittat en bra stallplats? Eller om 3,5 år när jag förhoppningsvis är en färdigutbildad civilekonom med jobb? Eller om 1 år när jag har insett att jag vill bli något annat än just ekonom? Ni förstår säkert. Han är min själsfrände, den som kan se rakt igenom mig och veta exakt vad som behövs för att jag ska dra på smilbanden. Det finns ingen annan häst (eller individ för den delen) som kan ge mig det och det finns ingen annan som känner och förstår Lucky på samma sätt som jag gör, det kan jag lova. Jag kan inte ge upp det och jag kommer inte att göra det. 

Gissa vem som flyttar ner till Karlstad på fredag?! Så glad.

 

Hej! Jag sitter för tillfället och lyssnar på musik i sängen, hade tänkt sätta på en film men det kommer bara leda till att jag inte kommer kunna sova. Vilket såklart inte är så bra när jag lär gå upp tidigt imorgon för att fortsätta tentaplugget. Ja, för vissa har inte höstlov som andra, vissa har tenta om en vecka och har läst 80 sidor av totalt 700. Då är det panik och stress som gäller, satt kvar i bibblan till klockan 6 idag och imorgon blir det en heldag med Emma. Sen tar jag mitt pick och pack för att dra mot Dalarna. Hoppträning med Lucky står på schemat på torsdag, sen en lugn helg med mammas mat och tokplugg inför tentan på måndag nästa vecka. 

 

Tentan jag gjorde i torsdags gick däremot riktigt bra! Det känns som att det skulle vara konstigt om jag inte klarar mig. Tentafesten efter var också grym och även halloweenfesten efter det... Jag vet att jag har sagt det förr, men jag säger det igen, jag total älskar människorna här. Jag körde på någon slags ballerina/black swan på halloween, med en mask i spets och en svart klänning med spets i ryggen. Jag försökte även sminka fram min nyckelben samt käkben och skugga fram ett strypmärke på halsen, det gick ju sådär. Kan säga att folk hade klätt ut sig helt galet bra!

 

I torsdags när vi tog taxi hem från krogen, frågade dock taxichauffören vilket land jag kommer ifrån. Det är inte första gången jag får en sådan kommentar så jag sa som det är, att ingen inom den närmaste generationen i min släkt är utländsk, han ville dock inte tro mig. Är grejen att jag är mökhårig och brunögd eller handlar det om ansiktsdrag? Han skulle se min bror som är blond och blåögd.

 

Gör min andra tenta nu på torsdag, nervös så det smäller om det.

Jag har fått ganska mycket frågor om själva nollningen som pågick under de första två veckorna. De som är sugna på universitet är förmodligen lite nyfikna på vad som faktiskt händer under nollningen. Så jag tänkte faktiskt dela med mig lite av vad som hände under nollningen.

Första dagen var ju bara för jobbig alltså. Nu kände jag ett par stycken sedan innan och jag visste vart jag skulle för introduktionen, så fjärilarna i magen var nog lite färre än vad det hade varit annars. När introduktionen var slut, sprang en hel drös med människor in genom dörrarna, sjungandes på det man nog skulle kunna säga är Karlstads studenters nationalsång, den får ni lära er när ni kommer hit, hehe. De förklarade vad som skulle hända under kvällen och att vi skulle bli indelade i olika grupper. När vi sedan gick ut från aulan, fick vi en lapp där det stod vilken grupp vi nu tillhörde. Ekonomerna hade då delats upp i 5: Gladiator, Shrek, Rocky, Pirates och Avatar. Jag blev splittrad från de jag kände direkt, då jag hamnade i Gladiator, fan tänkte jag. Vi möttes alla utanför skolan och som vanligt när man träffar massor med nervösa människor samtidigt så var det väldigt stelt. Alla visste vilken grupp de tillhörde, vi fick en liten goodiebag och lite allmän info om nollningen. Vi fick sedan en och en halv timme på oss att käka eller göra vad vi ville innan vi skulle dra igång kvällen.

 

Nollningen för oss (om jag inte minns fel) kostade 250 kr, då fick vi en nolle-tröja (som man ska bära under dessa två veckor) och vin blandat med jordgubbssaft i överflöd. Har hört/sett nu i efterhand att det är stor skillnad på vad det kostar mellan olika utbildningar och olika skolor.

 

Dagarna var uppdelade i olika delar, så första dagen körde vi mycket lära känna lekar med namn osv. Vi forsatte dagarna efter med bland annat campusvandring och stadsvandring, som i princip innebär att man får en liten rundtur. Efter några dagar hände en sak som vi blev så fruktansvärt chockade över, vill tyvärr inte säga vad det är (förstör liksom det roliga för nästa år), men det var sjukt skrämmande och roligt på samma gång. De flesta kvällarna avslutades på Karlekons (Karlstad Ekonomers studentförening) studentbar C.A.P.S, men t ex efter stadsvandringen så gick vi på barer/klubbar i stan. Det underbara med studentbaren är att den ligger på campus i huset bredvid mitt, så avståndet var mer än perfekt de första dagarna innan jag visste någonting om Karlstads geografi.

 

En kväll fick vi hela kvällen på oss att bygga en flotte, som skulle användas under det årliga flottracet, som hålls i slutet av nolllningen. Två personer från nollningsgruppen ska ta sig från ett ställe i älven till ett annat med hjälp av redskap på sin flotte och ingen fick ligga i vattnet. Vår flotte var dock den enda som sjönk och inte kom i mål alls, haha. Det var egentligen meningen att jag skulle paddla, men eftersom jag blev väldigt (!) förkyld efter första veckan valde jag att inte ligga och plaska i en kall älv. Vi avslutade sedan nollningsveckorna med en faddermiddag och utgång. 

 

Allt som allt innehåller nollningen mycket lekar, mycket sång och mycket vin. För er som är osäkra och tror att nollningen är förudmjukande? TÄNK OM. Under dessa två veckorna hände ingenting som någon kan anse är förudmjukande. Nollningen är alltid helt frivillig, man behöver inte dricka om man inte vill det och det finns ALLTID minst två nyktra faddrar. De nyktra faddrarna hade alltid stenkoll och vi fick inte ens gå hem själva om vi bara skulle till huset bredvid, vilket kändes väldigt tryggt. En stor del i nollningen är också att under nollningen pågår nollefrid. Det innebär att faddrarna inte får ha något som helst sexuellt umgänge med nollorna, om det skulle hända blir de personerna avstängda från resterande nollning. Det enda som jag uppfattade att andra tyckte var jobbigt var att om man inte bar sitt pannband med namn på, så skrev faddrarna ditt namn i pannan med tusch. 

 

Nollningen avslutas på riktigt efter en finsittning, som inom Karlekon kallas för Nollephesten. En finsittning innebär att man klär upp sig, mörk kostym gäller och för oss innebar det även att man fick en blinddate som har gått några terminer. 

 

Första dagen sa faddrarna till oss att det ofta är sin nollegrupp man hänger med under resterande 4 år, pfft tjena tänkte vi nog alla. Detta är dock sant (än så länge i alla fall) och vår grupp har hittat på en hel del skoj, inte bara nollorna emellan utan också faddrarna. Vi möts ute i bland och har sjukt kul tillsammans. Jag har sagt till många att ja, studentveckan var det roligaste jag har varit med om, men nollningen är 100 gånger bättre.

 

Har ni chansen att vara med på nollningen? Se till att ta den, jag lovar att ni inte kommer att ångra er om ni ger det en chans. 

 

Hallå, här ekar det tomt som vanligt. Mitt liv rullar på, men det rullar nästan för fort. Jag har bott i Karlstad i sju veckor nu och jag kan med handen på hjärtat säga att detta är det roligaste som har hänt mig. Jag älskar staden och jag älskar människorna jag lärt känna, så himla genuint snälla och ödmjuka hela bunten. Det är med lätthet jag vaknar och går upp ur sängen på morgonen. Universitetet är tufft, men det är kul. Det är en utmaning och det gillar jag, livet ska inte vara enkelt. Sen vet nog många vid detta laget att det är mycket festande här, det kan hända att folk går ut fyra dagar i veckan. Jag är lite mer realistisk (fokus på plugget och vill ju dessutom inte förstöra min kropp) och satsar därför på max en gång i veckan. Sen funkar det alltid att gå ut nykter och det är något som är underskattat. Festandet är ju lite en del i Universitet och man träffar alltid nya människor, vilket är superkul. 

 

Jag trivs verkligen här, men det jag skulle vilja ändra på är att få hit Lucky. Jag vet inte om jag har tid bara, lärarna rekommenderar att vi pluggar minst 40 timmar i veckan för att klara tentorna och sen vill jag ha lite tid över. Jag vill känna att jag har tid att hitta på saker, att jag har tid att umgås med människor, att jag har tid att träna, äta bra och må bra. Att slippa stressa helt enkelt och kunna hitta på lite spontana saker emellanåt. Får väl se hur länge jag kan klara mig utan min bästa vän, åker ju ändå hem ibland för att rida och mysa med honom. Saknar faktiskt inte hela träna/tävla grejen så mycket, utan jag saknar Lucky. Jag saknar pirret i magen och kraften som alltid finns i Lucky, viljan att göra exakt som matte vill. Jag saknar glädjen och lyckan som lyser när vi gör saker tillsammans. Det är inte för inte som jag kallar honom för min lycka.