När jag var hemma en gång för någon månad sen så diskuterade jag och en av tjejerna i stallet att sälja/låna ut hästar och hur olika det känns med olika hästar. Linus kunde jag utan problem sälja, jag grät mer eller mindre alltid när jag var i stallet efter det att vi bestämt att han skulle säljas, men när han åkte föll inte en enda tår. Jag kände liksom i magen att han behövde få vara hos någon annan än mig. Det slog mig däremot att jag aldrig har känt för en häst som jag gör för Lucky. Han är verkligen min själsfrände, det gör ont i mitt hjärta att bara ha en vardag utan honom. Jag gick runt med en stor klump i magen varje dag innan vi bestämde att han skulle få vara hemma hos min mamma. Ni ska bara veta hur tankarna snurrade, jag vaknade mitt i natten ibland av att jag grät över att jag inte hade en aning om vad som var rätt eller fel. Skulle han lånas ut, säljas, stanna i Karlstad eller åka hem till mamma? Jag sa redan från början att jag aldrig skulle klara av att sälja honom, det var liksom big nono. Jag klarade helt enkelt inte av att se honom med någon annan - det är som ett kärleksförhållande, det hugger i mitt hjärta när jag bara tänker på att någon annan skulle ha honom i sitt stall. Det är den där känslan som man har när man varit riktigt kär, något gått snett och det tagit slut, men känslorna finns kvar och det känns som att få en kniv i hjärtat när man föreställer sig att de skulle älska någon annan mer än dig. Dessutom är Lucky en väldigt speciell individ och jag tror inte att det är många som faktiskt förstår honom på riktigt.

 

Det är en sådan lättnad för mig att se Lucky nu, han är så harmonisk och nöjd. Så mjuk, fin och bara så jävla nöjd. Den där klumpen i magen jag hade innan var befogad att finnas där, men nu har den ersatts av fjärilar när jag ser honom. Han är verkligen där han vill vara i livet just nu och mamma skämmer bort honom till månen, vilket han såklart förtjänar. Han får ha kontrollen och det tror jag är extremt bra för hans självförtoende i hoppningen senare. Att han får göra egna val istället för att matte som sitter på ryggen ska bestämma allt, för ibland så går inte det. Det ska bli så fruktansvärt kul att få åka hem över sommaren nu och bara umgås med honom VARENDA dag, alltså det är så himla underskattat att få träffa sin häst varje dag. Att bara titta in i de där stora bruna ögonen och veta att han kan se rakt igenom mig, att han kan se alla mina brister men trots det älskar mig villkorslöst. Han skulle göra vad som helst för mig, han skulle dö tusen gånger om för att jag ska få leva precis som jag skulle göra för honom. När jag skriver det här vet jag allvarligt talat aldrig om jag någonsin kommer känna såhär för någon annan, är det inte sjukt att en häst kan göra ett så stort intryck? Är det ens meningen att man ska kunna känna såhär för en häst? För mig är han ju så mycket mer. Att han bara finns och mår bra gör mitt hjärta helt. Bästa Lyckan ♥