När jag var hemma en gång för någon månad sen så diskuterade jag och en av tjejerna i stallet att sälja/låna ut hästar och hur olika det känns med olika hästar. Linus kunde jag utan problem sälja, jag grät mer eller mindre alltid när jag var i stallet efter det att vi bestämt att han skulle säljas, men när han åkte föll inte en enda tår. Jag kände liksom i magen att han behövde få vara hos någon annan än mig. Det slog mig däremot att jag aldrig har känt för en häst som jag gör för Lucky. Han är verkligen min själsfrände, det gör ont i mitt hjärta att bara ha en vardag utan honom. Jag gick runt med en stor klump i magen varje dag innan vi bestämde att han skulle få vara hemma hos min mamma. Ni ska bara veta hur tankarna snurrade, jag vaknade mitt i natten ibland av att jag grät över att jag inte hade en aning om vad som var rätt eller fel. Skulle han lånas ut, säljas, stanna i Karlstad eller åka hem till mamma? Jag sa redan från början att jag aldrig skulle klara av att sälja honom, det var liksom big nono. Jag klarade helt enkelt inte av att se honom med någon annan - det är som ett kärleksförhållande, det hugger i mitt hjärta när jag bara tänker på att någon annan skulle ha honom i sitt stall. Det är den där känslan som man har när man varit riktigt kär, något gått snett och det tagit slut, men känslorna finns kvar och det känns som att få en kniv i hjärtat när man föreställer sig att de skulle älska någon annan mer än dig. Dessutom är Lucky en väldigt speciell individ och jag tror inte att det är många som faktiskt förstår honom på riktigt.

 

Det är en sådan lättnad för mig att se Lucky nu, han är så harmonisk och nöjd. Så mjuk, fin och bara så jävla nöjd. Den där klumpen i magen jag hade innan var befogad att finnas där, men nu har den ersatts av fjärilar när jag ser honom. Han är verkligen där han vill vara i livet just nu och mamma skämmer bort honom till månen, vilket han såklart förtjänar. Han får ha kontrollen och det tror jag är extremt bra för hans självförtoende i hoppningen senare. Att han får göra egna val istället för att matte som sitter på ryggen ska bestämma allt, för ibland så går inte det. Det ska bli så fruktansvärt kul att få åka hem över sommaren nu och bara umgås med honom VARENDA dag, alltså det är så himla underskattat att få träffa sin häst varje dag. Att bara titta in i de där stora bruna ögonen och veta att han kan se rakt igenom mig, att han kan se alla mina brister men trots det älskar mig villkorslöst. Han skulle göra vad som helst för mig, han skulle dö tusen gånger om för att jag ska få leva precis som jag skulle göra för honom. När jag skriver det här vet jag allvarligt talat aldrig om jag någonsin kommer känna såhär för någon annan, är det inte sjukt att en häst kan göra ett så stort intryck? Är det ens meningen att man ska kunna känna såhär för en häst? För mig är han ju så mycket mer. Att han bara finns och mår bra gör mitt hjärta helt. Bästa Lyckan ♥

 

Hej! Vi körde på sista utgången igår i och med att de flesta åker hem över sommaren nästa vecka. Kvällen var jättebra och vi hade såå kul! När vi var på BK efteråt däremot för att käka chili cheese (mmmm) blev min telefon snodd mitt framför ögonen på mig utan att jag märkte det. Vi tog sen en taxi hem i och med att vi missat sista bussen då vi sprungit runt och letat efter telefonen, vilken jag betalade med kontanter. Så jag märkte ju inte förens imorse att mitt bankkort och leg låg i fodralet till telefonen, vilket det ju såklart redan hunnits dras pengar från, vilka jävla människor det finns eller? Så himla less. Telefonen är nu anmälen stulen, kortet är spärrat och har förlustanmält körkortet. Lite jobbigt imorse när jag inte hade någon telefon och inte ville väcka Olivia, som tur var kom en tjejkompis som var i närheten över så jag kunde ringa och spärra kortet åtminstone. 

 

Rätt ironiskt att detta var den sista bilden som togs... Goda drinkar dock!

 

Jag åkte hem till Mora i onsdags och kom hem på kvällen. Så igår åkte jag och mamma med Lucky till klubben för att hoppa lite. Lucky var hur fin som helst men i och med att jag inte hoppat på ett tag så hoppade vi inte så stort utan skuttade bara runt en liten bana. Jag tänker alldeles för mycket men när jag slutar tänka och bara känner efter istället så känns det som om vi aldrig har gjort något annat. Han är iallafall så avslappnad och mjuk, vilket gör det så lätt att jobba vidare med det som behövs jobba på. Han är lite svagare i ett bakben osv. Mamma har gjort ett bra jobb med honom och nu ska jag bara hjälpa de att ta några steg till. Det ska bli så himla kul att få rida, träna och tävla honom i sommar. Kan knappt vänta!